Florence Price

Florence B. Price (1887-1953) amerikansk kompositör, pianist, organist, pedagog. Född Smith i Little Rock, Arkansas, en ort som också fostrat kompositören William Grant Still. Hennes mamma var musiklärare och där lärde hon sig grunderna i vad som skulle bli ett otroligt yrkesliv. Hon kom vid unga år in på New England Conservatory of Music, Boston, en av få musikhögskolor som antog afroamerikanska studenter och studerade där piano, orgel, pedagogik och komposition. Efter att ha undervisat i Atlanta och tillbaka i Little Rock flyttade hon med sin familj till Chicago 1927 då segregeringslagarna gjorde livet svårare och svårare i södern. Förutom fortsatta jobb som lärare och pianist/organist förkovrade hon sig vidare i orkestrering och harmonilära vid Chicago Music College och andra institut.

Liksom Nadia Boulanger en gång sa till sin student Piazzolla att gräva där han stod, och resten är ju tangohistoria, fick även Price samma råd av sin mentor GW Chadwick och allt hon skrev därefter har en stark bas i afroamerikansk folkmusik och spirituals. Förutom melodi- och rytmmaterialet använde hon också orkestreringstekniker för att efterlikna slide-instrument, banjos m.m. 1893 gick Dvorak ut med sin numera välkända vision om att det nya landet USAs konstmusik borde baseras på afroamerikanska melodier. Kulturell appropriering ropar vissa idag, och oavsett ens inställning till det tycker jag det känns som att Price aktivt försöker ta tillbaka sin musik. Lyssna t.ex. till Dvoraks symfoni till nya världen (1893) och temat som bl.a. spelas av flöjten i första satsen. Sången Swing Low Sweet Chariot utkristalliserar sig. Jämför med var Price gör med den i femte satsen av stråkkvartetten Five (Negro) Folksongs in Counterpoint (1951). Eller Dvoraks andra sats i samma symfoni med Prices andra sats i hennes fjärde symfoni (1945).

1931 skilde hon sig och blev ensam vårdnadshavare för sina två döttrar, och when the going gets tough the tough get going som man säger. Hon drygade ut kassan med att komponera radiojinglar och populärmusik under pseudonymen Vee Jay och jobba som stumfilmsorganist. 1932 ställde Price och hennes inneboende Margaret Bonds upp i en tävling – Bonds vann i sångkategorin och Price priser för både sin pianosonat i e-moll och symfoni i e-moll. 1933 valdes denna symfoni ut att officiellt uruppföras av Chicago Symphony Orchestra under programmet för världsutställningen i Chicago det året. Det är denna händelse hon idag är mest känd för då hon därmed blev den första afroamerikanska kvinnan att spelas av en s.k. ”major orchestra”. Så här skrev Chicago Defender efter konserten: ”There was a feeling of awe as the Chicago Symphony orchestra, swung into the beautiful, harmonious strains of a composition by a Race woman. The large auditorium, filled to the brim with music lovers of all races, rang out in applause for the composer.” Och Chicago Daily News: “a faultless work, a work that speaks its own message with restraint and yet with passion… worthy of a place in the regular symphonic repertoire.” Nu kan man tro att det slutade där, men kort därpå spelades symfonin även i Detroit, Pittsburgh och Brooklyn och året efter (1934) uruppförde Chicago hennes pianokonsert. 1940 blev hon invald i en av de amerikanska tonsättarföreningarna.

En av de symboliskt tydligaste händelserna som visar på hur kvinnor, prominenta och prisade under sin livstid, ständigt glöms bort i historieskrivningen måste vara hur man 2009 återfann mängder av hennes manuskript i ett ruckel utanför Chicago som skulle renoveras – ett hus som visade sig ha varit Prices. Bland annat fanns där hennes ”försvunna” violinkonserter som sedan dess har spelats vida runt och även spelats in. Tänk att Price lyckades och blev framgångsrik i en tid som var en historisk lågpunkt i jämställdhet och jämlikhet, bara för att hennes verk skulle lämnas att vittra sönder. Tack och lov för uppmärksamma renoverare! Läs hela historien om återupptäckten i denna artikel hos the NewYorker.

Vi vet att hon skrev ca 300 verk och framför allt har sångerna frekventerat konsertprogram med amerikanska teman, men nu börjar även hennes orkester- och orgelverk synas oftare och oftare också. Grattis säger jag framför allt till violaster och fagottister! Hon verkar älska att ge dessa instrument de mustigaste finaste solona.

Lyssningstips:

  • Violinkonsert nr 1
  • Ovan nämnda stråkkvartett Five Songs in Counterpoint, mer info om dess tillblivelse här.
  • Symfonin i e-moll (nr 1), vars andra sats nästan helt och hållet spelas av blåset. Underbart. Liksom alla tre symfonierna egentligen (jag skriver tre för nr 2 är fortfarande försvunnen, vi har alltså f.n. nr 1, 3 och 4).
  • Man kan inte låta bli att bli rörd av sången Sympathy med text av PL Dunbar och slutraden “I know why the caged bird sings!
  • Den berömda påskdagskonserten 1939 vid Lincoln memorial (ta dig tid att läsa mer om den!) avslutades med att alten Marian Anderson sjöng Prices fantastiska arr av ”My Soul’s Been Anchored in the Lord”.
  • Orgelsvit nr 1 måste vara den bästa kombinationen av orgelmusikens invecklade kontrapunkt och klanger med känslouttrycken hos spirituals som nånsin skrivits. Bara tanken på en fuga av Sometimes I feel like a motherless child gör mig glad!

Detta och mer har jag samlat i en spellista med Prices musik:

Leave a Reply