Florence Price

Florence B. Price (1887-1953) American composer, pianist, organist and teacher. Née Smith in Little Rock, Arkansas, a town that also saw composer William Grant Still grow up. Her mother was a teacher in music and from her Price received the foundations of what would become a remarkable professional life. At a young age she was accepted to the New England Conservatory of Music in Boston, one of few schools that accepted African American students, to study piano, organ, teaching and composing. After working as a teacher in Atlanta and in Little Rock, she moved with her family to Chicago in 1927 due to the increasing hardship of living in the racial segregated south. Aside from teaching and performing on the piano and organ, she kept studying orchestration and harmony at institutes like the Chicago Music College.

Like Nadia Boulanger once said to her student Piazzolla to work with what he had, and the rest is tango history, Price was given the same advice from her mentor GW Chadwick. Everything she wrote from this moment on drew inspiration from African American folk music and spirituals. In addition to the melodic- and rhythm material from this music, she also used orchestration tricks to portray the sound of e.g. slide-instruments and banjos. In 1893 composer Dvorak announced his now famous statement that the art music of the (relatively new country) USA should plant its roots in African American melodies. “Cultural appropriation” some people say today and regardless of one’s view on this subject, doesn’t it feel like Price actively tries to take her music back? For example, listen to Dvorak’s “New World” Symphony no 9 (1893) and the theme played by e.g. the flute in the first movement. Once you open your ears to it, you instantly recognize the song Swing Low Sweet Chariot. Compare this to what Price does with this material in the fifth movement of her Five (Negro) Folksongs in Counterpoint (1951). Or compare Dvorak’s second movement in the same symphony to her Symphony no 4 second movement (1945).

In 1931 she divorced and became the sole provider of two daughters but as we know, when the going gets tough, the tough get going, and so did Price. She made ends meet by composing radio jingles and popular music using the pen name Vee Jay and was playing the organ accompanying silent movies. In 1932 Price and her flat mate Margaret Bonds both submitted works to a composing competition and both won: Bonds in the song category and Price for her piano sonata in E minor and her symphony in E minor. In 1933 this symphony was chosen to be performed by the Chicago Symphony Orchestra during the Chicago World’s Fair and it is mainly this event Price is known for today, making her the first African American woman composer to be performed by a so called “major orchestra”. The Chicago Defender reviewed the concert like this: ”There was a feeling of awe as the Chicago Symphony orchestra, swung into the beautiful, harmonious strains of a composition by a Race woman. The large auditorium, filled to the brim with music lovers of all races, rang out in applause for the composer.” And the Chicago Daily News: “a faultless work, a work that speaks its own message with restraint and yet with passion… worthy of a place in the regular symphonic repertoire.” Perhaps one would assume that it stopped there, but shortly thereafter the symphony was performed in Detroit, Pittsburgh and Brooklyn and the following year (1934) The Chicago Symphony Orchestra also premiered her piano concerto. In 1940 she was invited to join the American Society of Composers, Authors and Publishers.

One of the most symbolic events in recent times illustrating how women, prominent and praised during their lifetime, constantly are forgotten about when history is written, must be when in 2009 a major part of her manuscripts were rediscovered in an abandoned house waiting to be renovated. The house turned out to have been Price’s and nobody had previously thought to look there and archive the treasure. Among these manuscripts were her ”lost” violin concertos which luckily thereafter have become quite popular to perform and record, and rightly so. Imagine that Price succeeded in a world which was one of the historical lows of gender and racial equality, only to have her legacy left to the elements. Thank god for the responsible new owners of that house. You can read the whole story about the rediscovery in this fascinating article in the NewYorker.

We know that she wrote around 300 works. The songs have long been part of American-themed recitals, but more and more often we also see her orchestral and organ works. I especially congratulate bassoonists and viola players to this fact, she seems to absolutely love giving your instruments the richest solos.

Suggested listening:

  • The violin concerto no 1
  • The above mentioned string quartet Five Songs in Counterpoint. You can read more about this piece here.
  • The symphony in E minor (no 1) in which the second movement interestingly and uniquely is played almost entirely by the winds. The other three symphonies (no 2 is still “lost” so we have 1, 3 and 4 to choose from) are also very well worth listening to.
  • One cannot be untouched by the song “Sympathy” with lyrics by PL Dunbar and the final words “I know why the caged bird sings!
  • For the noteworthy Easter Sunday concert of 1939 at Lincoln memorial, alto Marian Anderson chose to close with Price’s fantastic arrangement of “My Soul’s Been Anchored in the Lord”.
  • Suite no 1 for organ must be the best combination ever of the complicated counterpoint characterizing organ music and the deep emotions so well expressed by spirituals. The mere thought of making a fugue out of “Sometimes I feel like a motherless child” makes me happy.

I have collected this and more in a playlist with Prices music, here it is:

PÅ SVENSKA: Florence B. Price (1887-1953) amerikansk kompositör, pianist, organist, pedagog. Född Smith i Little Rock, Arkansas, en ort som också fostrat kompositören William Grant Still. Hennes mamma var musiklärare och där lärde hon sig grunderna i vad som skulle bli ett otroligt yrkesliv. Hon kom vid unga år in på New England Conservatory of Music, Boston, en av få musikhögskolor som antog afroamerikanska studenter och studerade där piano, orgel, pedagogik och komposition. Efter att ha undervisat i Atlanta och tillbaka i Little Rock flyttade hon med sin familj till Chicago 1927 då segregeringslagarna gjorde livet svårare och svårare i södern. Förutom fortsatta jobb som lärare och pianist/organist förkovrade hon sig vidare i orkestrering och harmonilära vid Chicago Music College och andra institut.
Liksom Nadia Boulanger en gång sa till sin student Piazzolla att gräva där han stod, och resten är ju tangohistoria, fick även Price samma råd av sin mentor GW Chadwick och allt hon skrev därefter har en stark bas i afroamerikansk folkmusik och spirituals. Förutom melodi- och rytmmaterialet använde hon också orkestreringstekniker för att efterlikna slide-instrument, banjos m.m. 1893 gick Dvorak ut med sin numera välkända vision om att det nya landet USAs konstmusik borde baseras på afroamerikanska melodier. Kulturell appropriering ropar vissa idag, och oavsett ens inställning till det tycker jag det känns som att Price aktivt försöker ta tillbaka sin musik. Lyssna t.ex. till Dvoraks symfoni till nya världen (1893) och temat som bl.a. spelas av flöjten i första satsen. Sången Swing Low Sweet Chariot utkristalliserar sig. Jämför med var Price gör med den i femte satsen av stråkkvartetten Five (Negro) Folksongs in Counterpoint (1951). Eller Dvoraks andra sats i samma symfoni med Prices andra sats i hennes fjärde symfoni (1945).
1931 skilde hon sig och blev ensam vårdnadshavare för sina två döttrar, och when the going gets tough the tough get going som man säger. Hon drygade ut kassan med att komponera radiojinglar och populärmusik under pseudonymen Vee Jay och jobba som stumfilmsorganist. 1932 ställde Price och hennes inneboende Margaret Bonds upp i en tävling – Bonds vann i sångkategorin och Price priser för både sin pianosonat i e-moll och symfoni i e-moll. 1933 valdes denna symfoni ut att officiellt uruppföras av Chicago Symphony Orchestra under programmet för världsutställningen i Chicago det året. Det är denna händelse hon idag är mest känd för då hon därmed blev den första afroamerikanska kvinnan att spelas av en s.k. ”major orchestra”. Så här skrev Chicago Defender efter konserten: ”There was a feeling of awe as the Chicago Symphony orchestra, swung into the beautiful, harmonious strains of a composition by a Race woman. The large auditorium, filled to the brim with music lovers of all races, rang out in applause for the composer.” Och Chicago Daily News: “a faultless work, a work that speaks its own message with restraint and yet with passion… worthy of a place in the regular symphonic repertoire.” Nu kan man tro att det slutade där, men kort därpå spelades symfonin även i Detroit, Pittsburgh och Brooklyn och året efter (1934) uruppförde Chicago hennes pianokonsert. 1940 blev hon invald i en av de amerikanska tonsättarföreningarna.
En av de symboliskt tydligaste händelserna som visar på hur kvinnor, prominenta och prisade under sin livstid, ständigt glöms bort i historieskrivningen måste vara hur man 2009 återfann mängder av hennes manuskript i ett ruckel utanför Chicago som skulle renoveras – ett hus som visade sig ha varit Prices. Bland annat fanns där hennes ”försvunna” violinkonserter som sedan dess har spelats vida runt och även spelats in. Tänk att Price lyckades och blev framgångsrik i en tid som var en historisk lågpunkt i jämställdhet och jämlikhet, bara för att hennes verk skulle lämnas att vittra sönder. Tack och lov för uppmärksamma renoverare! Läs hela historien om återupptäckten i denna artikel hos the NewYorker.
Vi vet att hon skrev ca 300 verk och framför allt har sångerna frekventerat konsertprogram med amerikanska teman, men nu börjar även hennes orkester- och orgelverk synas oftare och oftare också. Grattis säger jag framför allt till violaster och fagottister! Hon verkar älska att ge dessa instrument de mustigaste finaste solona.
  • Violinkonsert nr 1
  • Ovan nämnda stråkkvartett Five Songs in Counterpoint, mer info om dess tillblivelse här.
  • Symfonin i e-moll (nr 1), vars andra sats nästan helt och hållet spelas av blåset. Underbart. Liksom alla tre symfonierna egentligen (jag skriver tre för nr 2 är fortfarande försvunnen, vi har alltså f.n. nr 1, 3 och 4).
  • Man kan inte låta bli att bli rörd av sången Sympathy med text av PL Dunbar och slutraden “I know why the caged bird sings!
  • Den berömda påskdagskonserten 1939 vid Lincoln memorial (ta dig tid att läsa mer om den!) avslutades med att alten Marian Anderson sjöng Prices fantastiska arr av ”My Soul’s Been Anchored in the Lord”.
  • Orgelsvit nr 1 måste vara den bästa kombinationen av orgelmusikens invecklade kontrapunkt och klanger med känslouttrycken hos spirituals som nånsin skrivits. Bara tanken på en fuga av Sometimes I feel like a motherless child gör mig glad!
Detta och mer har jag samlat i en spellista med Prices musik.

Leave a Reply